Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

fredag 29 januari 2010

Jag förvånar mig själv och tittar på Let´s dance

På nåt sätt så har jag förändrats eftersom jag ikväll ännu en gång tittat på Let´s Dance.
Varför ?
Kan det vara för den här primitiva driften att få sitta och tycka till om andra.

Efter att ha sett programmet för tredje gången tycker jag så här:
- Marcus Birro är absolut sämst. Han saknar takt och ton i såväl dans som beteende.
- Elin Kling var i vart fall före dagens program i Birroklass. Men hon reste sig betydligt idag.
- Stefan Sauk , Stoneface med mera utstrålning än alla de andra tillsammans.
- Agneta Sjödin: Tja.
- Claudia: Vet jag numera vem hon är.
- Willy: Har både kagge och utstrålning. En hyvens snubbe.
- Gudrun Schyman: Feminist, eller ?
- Rabih: Småkaxig unge.
- Molly: Okänd.
- Mattias: Vem är det ?

När jag ser deltagarna presenterade så här i text förstår jag än mindre varför jag tittar.

Många primadonnor i travsporten

Visst är det befogat att travtränare och kuskar har synpunkter på den sport dom utövar. Men jag tycker att dom alltmera börjar vara primadonnaliknande gnällspikar. När sades senast av någon aktiv att det finns nåt bra inom travsporten.
Här är några av de saker som gnälls på:
- open stretch där nu Kari Lähdekorpi vill samla alla till en protest genom att inte anmäla till vissa tävlingar.
- prispengarna. Ja, dom är förstås alltid för små. Vad annat skulle dom påstå.
- dåliga banförhållanden. I tid och otid klagas på dåliga banor och total inkompetens hos banpersonal.
-gästboxar som sägs vara dåligt kontrollerade och rengjorda. Det här dyker upp så snart en häst fastnat i en dopingkontroll.
Ja, det var några exempel på ständigt återkommande klagomål.

Det är numera samma personer som åker land och rike runt som ett resande teatersällskap och kanske har dom fått växa sig för stora. Många individer börjar alltmera uppträda som internationella rockstjärnor och tappar dämed mycket av självdistansen.
Vad vill jag då säga med detta. Jo, att det är dags för travsportens företrädare att stanna upp, sätta sig ner och ta en diskussion om vad dom vill och vilka dom vill vara. Dom kan också ta sig en funderare över vilka dom tror att dom är.

För egen del så gillar jag trav, både tävlingsmomentet och spelet. Dock börjar intresset avta p g a de eviga klagomålen och vonobenbeteendet från vissa framstående företrädare för travsporten.
Läs gärna mina senaste inlägg med travvinkel, den 17 och 21 januari 2010 och ett mera udda inlägg den 31 juli 2009.