Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

onsdag 6 oktober 2010

Empati är en bristvara

Jag blir så förbannad när jag gång på gång läser om hur kommuner, Försäkringskassan och andra som särskilt skall skydda och tillvarata de svagas intressen bara blundar och kör vidare på sitt totalt både intelligens- och empatibefriade spår. I detta ärende Bromma kommun som förvägrar en handikappad 24-årig kille en veckas semester i sina föräldrars sommarstuga. Skamligt!

Försäkringskassan snedseglar vidare

Ännu ett idiotbeslut från FK som fortsätter att utmärka sig som totalt desorienterade i tillvaron. Nye sjukförsäkringsministern Ulf Kristersson har förhoppningsvis mera förstånd och mod än sin företrädare och sätter ner foten ordentligt när regelverket går totalt på tvärs med vad som är bäst för individen. Reinfeldt påpekade ju i regeringsförklaringen att de mest urspårade ärendena skulle leda till en översyn och förändringar. Man borde ju börja med att inte lägga ytterligare idiotbeslut på hög. Lyssnade någon i Försäkringskassans ledning på regeringsförklaringen och förstod man i så fall budskapet? Nej, så klart inte, i FK förstår man bara regler. Regler som man nitiskt bokstavstolkar.

Som jag tidigare hävdat, jag tror att Försäkringskassan i sin nuvarande form helt måste avvecklas eftersom dom inte själva förmår att ta sig ur gamla invanda mönster.

Gör det du inte kan göra

Märklig rubrik, eller hur? Så här ligger det till. Igår och idag har jag gjort saker som jag inte kan göra.
- tvättat åkgräsklipparen med högtryckstvätt
- varit och hyrt släpkärra
- åkt in med åkgräsklipparen på service
- hämtat tillbaka klipparen från service
- varit och bytt till en öppen släpkärra
- varit till en grusgrop och köpt en kärra sättgrus
- lastat ur sättgruset här hemma
- åkt tillbaka med hyrkärran
- tagit ner en gammal TV-antenn från taket
Varje - sats står för grovgörat. Tänk sedan allt småpyssel som krävs, så som att plocka fram och ihop högtryckstvätt, köra klipparen upp/ner på/från kärran, skotta sättgruset av kärran etc. Ja, när jag tänker på det så här så ter det sig oöverstigligt.

Och oöverstigligt är det men ändå har jag fått det gjort. Hur? Jo, naturligtvis genom hjälp från personer i min omgivning och genom att köpa tjänster. Utan dessa personer i min omgivning och möjligheten att köpa tjänster så skulle tillvaron te sig rätt omöjlig ibland.
Eftersom jag så långt det är möjligt följer med på alla uträttningar enligt ovan så känner jag mig ändå delaktig och aktiv. Jag sitter inte bara och väntar på att någon annan ska göra jobbet. Det här är ett bra sätt att inte hamna i offerrollen och börja tycka synd om sig själv. Direkt efter min stroke så var jag på väg in i offerrollen och tyckte att allt elände hade drabbat mig. Så orättvist dessutom. Tack vare min familj och några andra personer i min omgivning mixat med min egen inre styrka så lyckades jag skapa en tillvaro, ett liv, som jag idag är till freds med.

Som ni ser så klarar jag fortfarande av det mesta. Ja, med lite hjälp förstås.

Är inte detta en av våra viktigaste uppgifter som människor? Att hjälpa varandra när så behövs.