Ett okonventionellt grepp tycker jag när en kvinna som avled härom veckan hade
skrivit sin egen dödsannons.
Inte helt främmande för mig tycker jag nu när jag vant mig vid tanken. Över huvud taget så vore det välgörande med en något mindre högtravande inställning till döden. Måste allt som på döden följer bara vara präglat av lidande och nattsvart sorg? Jag bara undrar?
Varför kan vi inte minnas en död människa med glädje? Med en fest i den dödes anda i stället för en dyster begravningsceremoni följd av ett uppstyltat kyrkkaffe där lovorden till den döde framförs på de mest besynnerliga sätt. Lovord som ofta aldrig hördes när personen var i livet. Respekt går lika bra ihop med glädje som med sorg.
Så länge jag är i livet så kan jag bestämma vad som ska ske, t ex om jag vill fira högtidsdagar på annat sätt än vad som är vedertaget. Varför ska jag inte oxå kunna bestämma över min hädanfärd? Det kan jag förstås om jag uttrycker detta i skrift på något sätt. Min vilja måste ju vara känd för eftervärlden.
Är det vår ovilja att dö och därmed ovana att tänka på döden annat än som det definitiva slutet som gör att inte flera i förtid tar del i vad som händer när vi ska gå till den sista vilan?
Som synes, av ett ämne som detta så formulerar jag mest frågor. Inte konstigt alls eftersom svar inte kan formuleras gällande alla utan det även i detta sammanhang ska vara så att det är individen själv som avgör.
På ett område som detta är det förstås oxå en generationsfråga hur långt man är villig att avvika från det traditionsenliga.
Sammantaget, något att tänka på eftersom vi alla den vägen ska vandra.
31 augusti 2011.
