Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

måndag 15 juni 2015

Att lyfta blicken

Map of libyen
Libyen, strategiskt beläget vid Medelhavet.
Ibland uppstår särskild anledning att lyfta blicken från min egen trygga tillvaro. Ett sånt tillfälle var igår efter att jag läst denna  artikel. Där berättar fyra ungdomar som flytt från Somalia till Libyen och senare  till Sverige om det helvete som fortfarande råder i Libyen. 
I ytterligare en artikel belyses läget i Libyen ur ett forskarperspektiv.

De försök som bl. a. genom val gjorts för att skapa en demokratisk stat har fallerat och utan en politisk ledning värd namnet eller ens en nationell armé så är fältet öppet för grovt kriminella aktiviteter.
Libyen beskrivs idag som laglöst land. Kidnapparligor härjar i landet och tillfångatar flyktingar från t ex Somalia och Syrien. Flyktingar som sedan hålls i tortyrläger och blir en handelsvara mellan olika ligor och människohandlare.

För 4-5 år sedan var all världens media späckad av daglig rapportering från Libyen, men efter Khadaffiregimens fall 2011 så har det varit förunderligt tyst.
För att bildliggöra vad som hände i Libyen så använder jag följande liknelse; Världssamfundet deltog i det akuta släckningsarbetet, men glömde det viktiga eftersläckningsarbetet. Bara för att man släckt en brand så kan man inte blåsa faran över, det ligger alltid rester och pyr under ytan. 

Är det så illa att ingen längre bryr sig, eller kan man bara göra en utryckning i taget? Just nu är ju Syrien först i kön så då får Libyen vänta. Då är det heller inte intressant för världens medier att vara på plats och beskriva vad som pågår. Cyniskt? Ja visst, men icke desto mindre en krass verklighet.

Det avgörande problemet för att "dessa bränder" aldrig släcks helt är förstås att kön av hjälpbehövande folk och länder ter sig ändlös. Hjälpinsatserna tenderar därför att bli just bara brandkårsutryckningar.