Jag risar, rosar och reflekterar över det mesta i tillvaron. Stort som smått, politik och sport, svenskt och utländskt, "i stan" och "på landet", mat och dryck. Å så LIVET förstås.

- ADHD - inte bara en bokstavskombination

Fredag den 9 september 2016, "Radiointervju".
Länsradion i Örebro 
på torsdag 11/8 kl. 11.00


För en dryg vecka sedan skrev jag ett inlägg med anledning av ett kort nyhetsinslag med mig på P4 Örebro. Nyheten som  ledde till inslaget var att Kriminalvården nu tagit ett beslut om att låta screena fångar för adhd. Ett arbete som jag startade för 15 år sedan. Nu på torsdag den 11/8  kl. 11.00 sänds en längre direktsänd intervju med mig på Länsradion Örebro. Intervjun kan du lyssna på var du än befinner dig på klotet. Gå in på Länsradions hemsida, scrolla längst upp på sidan så hittar du deras webbspelare. Intervjun ska handla om det pionjärarbete med adhd som jag började bedriva 2001 och sedan kom att jobba med fram till min pensionering i maj i fjol.

Tisdag den 28 oktober 2014 "Sent omsider så..."

Funktionshindret adhd har under 2000-talet ofta varit på tapeten och inte sällan orsakat oerhörda  känslosvall i debatten. Många strider har utkämpats och experterna har långt ifrån varit eniga om hur adhd-frågan skall hanteras. Någon total enighet finns fortfarande inte men tiden har ändå fört med sig att de värsta övertonerna dämpats.
Nu har ändå utvecklingen kommit så långt så att det ses som en samhällelig uppgift att bistå personer med detta funktionshinder. Jag blir därför väldigt glad när jag idag läser denna artikel i Svenska Dagbladet. Nu ställer sig fyra myndigheter,( Socialstyrelsen, Läkemedelsverket,  Statens beredning för medicinsk utvärdering  och Tandvårds- och läkemedels- förmånsverket ) gemensamt bakom en strategi för att fler barn och vuxna med adhd ska ges en möjlighet att få en bättre fungerande vardag. Just samverkan mellan myndigheter brukar annars vara ett problem när det gäller att ta till sig nya rön och verka för en gemensam positiv utveckling. Så oxå på detta område.

Så var det när jag 2001, några månader före min stroke, började min mission på adhd-området. Många var de myndigheter och andra som menade att adhd är "inte vårt bord". En inställning som gjorde det smått omöjligt att driva adhd-frågan. I stället för stöd och medverkan möttes jag av ifrågasättande och motstånd.

När jag 2002 kom tillbaka så smått efter min stroke, 26 juni 2001, så bestämde jag mig för att satsa på att driva adhd-utvecklingen framåt då en återgång till min chefskarriär inte var möjlig. Jag hade turen att träffa rätt personer att arbeta tillsammans med. Det nätverk vi skapade blev en faktor att ta hänsyn till och adhd- frågan började med tiden bli smått rumsren.

Nu när snart 14 år gått sedan mina första stapplande steg på området så verkar tiden vara mogen. Inget konstigt med det, allt utvecklings- och förändringsarbete tar tid.

fredagen den 25:e november 2011 " ADHD-arbetet utvidgas"

Norrtäljeprojektet som jag tidigare skrivit om och i vilket jag själv varit delaktig visar sig så lyckat så att Kriminalvården nu utvidgar sådan verksamhet till ytterligare nio anstalter. Mycket bra tycker jag som för flera år sedan ville se en större spridning av adhd-arbetet på våra anstalter.Sedan är det förstås bra att när nu spridning sker så har vi en gedigen vetenskaplig grund att stå på.

Varför jag skriver så mycket om detta beror på att det var jag som introducerade detta i Kriminalvården 2001 och redan i juni 2001 föreslog jag att sådan verksamhet skulle startas som projekt på Mariefredsanstalten. Mariefredsanstalten var då den slutna anstalt i Sverige där fram för allt unga långtidsdömda placerades. Unga var en grupp som jag särskilt väl kände till efter min rapport "Unga män i anstalt och häkte" som jag presenterade i februari 2001.

Det här är en av pp-bilderna i mitt föreläsningsmaterial :
Projektförslag juni 2001
- Mariefredsanstalten
- Unga fångar med läs- och skrivsvårigheter och ADHD-diagnos
- Urval efter tester / psykologbedömning
- Påvisa möjligheter till språkträning / kommunikationsträning
- Öka medvetenheten om den egna problematiken
- Motivera och förbereda för fortsatta studier
En mellanliggande omständighet 2001-06-26 stoppade projektet MEN 2 mån tidigare........

Den mellanliggande omständigheten som stoppade projektet var att jag 2001-06-26 fick en stroke och försvann ur bilden i nästan 2 år. När jag kom tillbaka kunde jag dock inte släppa adhd-frågan. Eftersom jag redan i april 2001, 2 månader innan min stroke, börjat bilda ett nätverk av experter inom området tog jag ånyo kontakt med dessa och vi påbörjade ett intensivt upplysnings- och opinionsarbete.

Inte många ville lyssna vid den här tiden utan ofta avfärdades vi men jag vägrade ge upp.
I december 2003 redovisade jag en studie som jag gjort på ett antal slutna anstalter i landet. Jag ville med den studien påvisa hur vanligt neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) var bland fångar. Den studien visade bl. a. på följande resultat:

- c:a 25% har en diagnos eller dokumenterad misstanke om NPF (ADHD, Damp, Asperger etc.)‏
- Tidigare svenska och internationella studier har visat likartade resultat.
- 51,6 % av de grövsta våldsbrottslingarna (dömda till minst 4 års fängelse) hade ADHD i barndomen enligt forskningsstudie (finns ett samband mellan ADHD och grov våldsbrottslighet?) vid Riksmottagningen på Kumlaanstalten.

Min studie rönte stor uppmärksamhet. Inte minst efter en intervju med mig i SVT Aktuellt.

Nu började jag och mitt nätverk bli "rumsrena" och vi blev plötsligt lyssnade till. Vi utövade förstås oxå påtryckningar på den politiska nivån och i maj 2005 blev jag, Per Sunneborn och Gert Andersson ur mitt nätverk av dåvarande Justitietskottets ordförande Johan Pehrson (fp) inbjudna till Riksdagen för att där utveckla våra tankar med min studie som bakgrund. Hösten 2005 skrevs ett 20-tal riksdagsmotioner inom detta område.

Ett problem för mig att åka runt i landet och sälja in vårt budskap var att jag efter min stroke var förlamad i min vänstra kroppshalva och förstås även för övrigt försvagad. Men med hjälp av mina vänner i nätverket så fortsatte vi vårt arbete.

2005 arrangerade vi en konferens i Örebro på temat "neuropsykiatriska funktionshinder-missbruk-kriminalitet" Till konferensen kom 180 kriminalvårdare från hela landet. Norrtäljeanstalten hade skickat flest, 12 personal. Jag vågar påstå att vid denna konferens såddes det avgörande fröet till vad som skulle bli det nu genomförda och framgångsrika Norrtäljeprojektet som startade 2007.

2006 arrangerade vi en konferens i Luleå där det fanns ett särskilt intresse bl. a. beroende på att jag fungerat som rådgivare för kriminalvården i Luleå när man planerade för en särskild ungdomsanstalt. Då bjöd vi in även kriminalvårdens samarbetspartners. Det kom 490 personer och nu kände vi att vi satt avtryck över hela landet. Bollen var ordentligt i rullning.

När Norrtäljeprojektet kom igång och dessutom fungerade väl så kände jag att isen definitivt var bruten. Jag kunde själv vid besök på adhd-avdelningen på Norrtälje i samtal med fångar och personal konstatera att något mycket genomgripande hänt i svensk kriminalvård.

2008 arrangerade vi en ny konferens i Örebro för kriminalvården och samarbetspartners där vi särskilt bjudit in företrädare för lyckade verksamheter på olika platser i landet för att påvisa att det lönar sig att satsa på personer med adhd.Det kom 400 deltagare till denna konferens.

Utöver det jag ovan beskrivit så har jag åkt runt och föreläst i olika sammanhang. Detta möjliggjordes av att min fru och min kollega Per Sunneborn ställt upp och skjutsat och hjälpt mig vid dessa föreläsningar. I januari 2009 hade jag min sista/senaste föreläsning i Karlstad. Att jag skriver "min sista" beror på att mina funktionshinder sätter stopp för fortsatt kringresande. Det hindrar mig dock inte från att fortsätta mitt arbete från datorn här hemma. Det som nu redovisas om utvidgad adhd-verksamhet tar jag som ett erkännande för det arbete jag bedrivit de senaste 10 åren. Ett erkännande som motiverar mig till fortsatt arbete.

Avslutningsvis ett Tack till mina vänner i ADHD-nätverket!

Utan deras stöd och kompetens skulle jag inte kunnat bedriva ett så framgångsrikt opinionsarbete.

Kjell Modigh, f d chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken i Kungälv, docent i farmakologi, som psykiater verksam inom området neuropsykiatriska funktionshinder.
- Gunnel Ersson, specialist i allmän medicin och allmän psykiatri. F d överläkare vid Beroendepsykiatrin i Uppsala. Nu verksam i Västerås. Lång erfarenhet av utredning och behandling av neuropsykiatriska tillstånd hos vuxna med missbruk och kriminalitet. Hon medverkade oxå i TV-filmen "Mitt huvud är en torktumlare"
- Gunilla Dobrin, behandlingssekreterare med kognitiv inriktning, ART-terapeut.
- Ann Lindgren, fil. mag. språklärare. Utbildare och samordnare vid norra Stockholms psykiatri.
- Gert Anderssson, ordförande i Attention Örebro, har diagnos ADHD.
- Maria Andersson, föreläsare, har diagnos ADHD.
- Lars-Åke Stenström, journalist, moderator, tidigare informationsansvarig
vid Försäkringskassan i Örebro län. Idag Verksamhetsutvecklare vid Hellidens folkhögskola i Tidaholm.
- Per Sunneborn, ordförande i fackförbundet ST inom Kriminalvården. Per har gjort ADHD-frågan till ett område där facket/ST särskilt engagerar sig. Här kan vi tala om nyskapande fackligt arbete.

Ett tack oxå till dig som orkat läsa ända hit. Det innebär att jag fått ytterligare spridning för mina tankar.


tisdagen den 22:e november 2011 " Från busfrö till kriminell"

Så heter en nyutkommen bok som har sin utgångspunkt i det framgångsrika ADHD-projektet vid Norrtäljeanstalten.

Det här är ett område som jag arbetat intensivt med de senaste 10 åren. Bl. a. var jag med och initierade Norrtäljeprojektet vars avgörande frö såddes vid en konferens i Örebro i april 2005 som jag arrangerade tillsammans med min kollega Per Sunneborn, ordförande i fackförbundet ST inom Kriminalvården.

Vartefter tiden gått så har Kriminalvården blivit allt bättre på att hantera fångar med denna problematik och att en bok nu ges ut som har sin utgångspunkt i detta glädjer förstås mig oerhört. Det känns helt enkelt bra att ha satt avtryck i Krimninalvårdens verksamhet. Avtryck som i förlängningen möjliggör för många fångar att kunna leva ett liv utan missbruk och kriminalitet.

När jag i morse på TV-nyheterna hörde författaren till boken, Annika Brar, berätta om boken så var det som att höra mig själv. Bl. a. framhöll hon vikten av att barn med denna problematik tidigt uppmärksammas och får stöd och att dessa barn inspireras att ägna sig åt områden där dom är särskilt duktiga. Det är väl känt att personer med adhd ofta har spetskompetens inom ett visst område. Med rätt stöd och motivationsarbete så kan dessa ungdomar nå framgång i stället för motgång i livet.Några exempel inom idrottens värld: sprintern Usain Bolt, simmaren Michael Phelps, bandyspelaren Per Fosshaug.

Med risk för att annars bli alltför långrandig avslutar jag här med mitt mantra i dessa sammanhang " Tidiga insatser, långsiktigt tänkande"




torsdagen den 10:e november 2011 "Skrämmande uppgivenhet av samhället"

Allt fler unga går på aktivitetsersättning, tidigare förtidspension, enligt en aktuell rapport till Socialförsäkringsutredningen.


Visst, jag är medveten om att många unga p g a bristande utbildning och medicinska problem har svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Jag har själv nära kunskap om ungdomar som hamnat i denna omöjliga sits och kommit i kläm i systemet. Ofta ställs krav på en nivå som de inte klarar av och ofta är flera myndigheter/aktörer inblandade. Aktörer som inte kan stava till ordet samverkan.


Ungdomar i denna bekymmersamma situation har vare sig ork eller förmåga att på egen hand slå sig fram och upplevs till slut som "hopplösa fall" som då sätts på aktivitetsersättning och mer eller mindre överges. Det innebär att de kommer allt längre bort från möjligheten att någon gång få en meningsfull sysselsättning. Detta trots att syftet är det motsatta.


Rapporten visar att låg utbildningsnivå, arbetslöshet och dåliga uppväxtvillkor alltför ofta leder till förtidspension. Men den formella orsaken är många gånger en medicinsk, psykiatrisk diagnos. Hela 73 procent av ungdomarna har sådana diagnoser, bland annat autism, adhd och Aspergers syndrom. Varför ska dessa diagnoser innebära "förtidspension"?


Att ha en sådan diagnos innebär ofta att du har svårigheter att klara av ett vanligt arbete, att klara av vardagliga rutiner. Men, det innebär oxå att du har andra gåvor och kunskaper som rätt använda skulle kunna innebära en meningsfull sysselsättning.


Detta kräver dock att det finns kunskap om dessa diagnoser hos de personer som arbetar med att försöka hjälpa ungdomarna och att det oxå finns en sådan kunskap på t ex den arbetsplats där ungdomarna får prova på ett arbete eller får en praktikplats. Finns inte denna kunskap och förståelse hos omgivningen så kommer dessa ungdomar att stapla misslyckanden på varandra och snart har de då hamnat i "hopplösafallfacket". Vad det i förlängningen kan leda till vet jag alltför väl efter att ha arbetat 36 år i Kriminalvården, varav lång tid med just ungdomar och de senaste 10 åren särskilt med fångar med neuropsykiatriska funktionshinder.


Jag blir både upprörd och bedrövad av att ungdomar i Sverige på detta sätt kan överges.
Kanske gillar du:
Viasat imponerar
Lekebergs kommun, ett föredöme
Försäkringskassan på rätt väg
Försäkringskassan slår till igen







söndagen den 6 oktober 2011"Dödad i tjänsten - vilka lärdomar drar vi"


Jag har arbetat 36 år i Kriminalvården, i huvudsak i fängelsevärlden, och vet att i stort sett vad som helst kan hända i dessa miljöer. Ändå har jag haft svårt att ta in den tragiska händelsen med den kvinnliga kriminalvårdaren som dödades av en fånge på  häktet i Huddinge. En händelse som än så länge innehåller mest frågor:
- hur kunde det hända?
- har gällande rutiner följts?
- varför slog fången besinningslöst ihjäl vårdaren?
- vad innebar den förhöjda säkerhetsklassningen av den aktuelle fången?
- vad visste personalen om fångens farlighet?
- vad kan personalen om neuropsykiatriska funktionshinder?
Listan av frågor kan göras längre. Det viktigaste nu är att få svar, inte att spekulera och verka för konfrontation.

En fråga jag alltid ställer mig när det händer något dramatiskt i kriminalvården är om  det finns något i fångens problembild som kan hjälpa till att ge en förklaring och därmed också leda till att rätt åtgärder vidtas för att förhindra en upprepning.  Eftersom jag de senaste 10 åren arbetat mycket med frågor kring neuropsykiatriska funktionshinder (npf) och f f a dess koppling till missbruk och kriminalitet så är det en fråga som jag alltid vill ha svar på.

Även i detta fall så visar det sig att den häktade var diagnostiserad med ett neuropsykiatriskt funktionshinder; Aspergers syndrom. Den naturliga följdfrågan är då: hade han fått stöd och hjälp under åren för att bättre kunna hantera sitt funktionshinder?
Alla med ett neuropsykiatriskt funktionshinder (npf) blir inte missbrukare och kriminella men gruppen med npf är kraftigt överrepresenterad inom Kriminalvården.
Kriminalvården gör idag betydande insatser för fångar med npf, f f a ADHD.
Frågan jag vill lägga till är: Vad gör samhället i övrigt? Inte tillräckligt och inte i tillräckligt god tid tycker jag. Alltså tidigt, ( på dagis, i skolan, i familjen ) för att ha en möjlighet att förhindra en negativ utveckling. Tidiga insatser - långsiktigt tänkande.
En händelse som denna, där en vårdare dödas när hon utför sitt jobb skapar förstås sorg och förstämning hos familj, anhöriga, arbetskamrater och andra. Måtte det bara inte stanna därvid och vid rop på hårdare tag utan även leda till en sansad debatt som både ger svar på alla frågor men oxå leder till att samhället i sin helhet tar sitt ansvar.

Det gjorda kan inte göras ogjort men åtgärder måste  vidtas för att förhindra en upprepning. Åtgärder inte bara inom Kriminalvården utan i samhället i stort.

Kanske tycker du att jag skjuter över målet när jag gör detta till en bred samhällsfråga men jag tycker att även dessa frågor måste ställas. När det gäller själva händelsen så ställs omedelbart de uppenbara frågorna om säkerhetsrutiner, bemanning, utbildningsnivå, information etc. Dessa frågor får oxå oftast ett svar och det kan lokalt vidtas åtgärder för att förhindra en upprepning. Jag tycker dock att det är lika viktigt att lyfta frågenivån och åtminstone fundera över vad som kunnat göras i förebyggande syfte. Innan den här personen hamnade inom Kriminalvårdens hägn.

Jag upprepar:
- Tidiga insatser - långsiktigt tänkande


måndagen den 19:e september 2011 "Läkemedelsbehandling vid ADHD"

För ovanlighetens skulle ser jag en artikel som talar i positiva ordalag om läkemedelsbehandling vid ADHD.
Det som annars skrivs på detta område är ofta ovederhäftiga artiklar där man gärna likställer läkemedelsbehandling med fri förskrivning av narkotika.

Bra är att det i artikeln oxå lyfts fram att läkemedelsbehandling i sig inte är allenagörande. Den behandlingen behöver åtföljas av någon form av terapeutisk hjälp.

fredagen den 16 september. "ADHD-diagnoser genererar pengar till skolan?"

För 10 år sedan när jag började driva ADHD-frågorna, först i Kriminalvården sedan bredare, då blev jag stundom förlöjligad. ADHD var ju bara ett påhitt, en myt.

Nu är det annat ljud i skällan. Nu är ADHD så poppis att man överdiagnostiserar om man ska tro somliga forskare. ADHD har blivit business.

Så här är det ofta med oss människor. Dyker det upp nåt nytt och kontroversiellt så väljer vi sida, bäddar ner oss i skyttegravarna och beskjuter varandra. I detta "krigstillstånd" så ser förstås somliga en affärsidé, en affärsidé som i detta fall kastar en mörk skugga över hela företeelsen ADHD.

Jag själv har hela tiden varit noga med att inte involvera mig med de penningintresserade krafterna för att inte bli beskylld för att gå någons ärenden eller för att inte vara opartisk. Den enda part jag hela tiden värnat om är de människor som försökt skapa ett drägligt liv trots sin ADHD-problematik.

Media hjälper tyvärr beredvilligt till att sprida okunskapen vidare, bl. a. genom lösnummersäljande rubriksättning.

Vilka lider mest av detta? Jo, barn, ungdomar och vuxna som har ADHD och inte får den hjälp som de självklart ska ha.

Nå väl, jag är nöjd med min egen insats på området och har sedan några år klivit ner från barrikaderna och nöjer mig med att ibland skriva ett inlägg som detta.

Om svaret på rubricerade fråga är ja, är det då fel? Om det nu i den svenska skolan finns många elever med ADHD-problematik så bör detta rimligen innebära att skolan ser till att bli bättre på att handha elever med denna problematik. För att kunna göra det så behövs antagligen utbildning av lärare, särskild personal med expertkunskap på området, förändrade fysiska skolmiljöer etc. Sådant kostar pengar.

Att överdiagnostisera är förstås inte försvarbart. De som bidrar till och bedriver sådan suspekt verksamhet måste vi kunna hantera och plocka bort dessa personer i stället för att överge barn och ungdomar med en riktig diagnos.
Kom ihåg mitt mantra: Tidiga insatser, långsiktigt tänkande.

21 november 2008 "ADHD-behandling"

Jag noterar att fr o m den 1 december så får psykiatrer och rättspsykiatrer rätt att skriva ut läkemedel för ADHD-behandling. Med detta beslut så möjliggör Läkemedelsverket för flera med ADHD att få adekvat behandling.

Läkemedelsbehandling allena löser inte ADHD-problematiken men det ger förutsättningar för en person med ADHD att få livspusslet att gå ihop.

Jag hoppas nu att psykiaterkåren använder denna nya möjlighet med sans och besinning så att de vilt sluggande ADHD-motståndarna inte får ytterligare vatten på sin kvarn.

Nu väntar jag bara på att det också sker en riktad satsning på neuropsykiatriska utredningsenheter så att de många gånger årslånga utredningsköerna kan kapas. Det krävs ju en fastställd diagnos innan t ex läkemedelsbehandling kan sättas in.

Möjligen är det för mycket att hoppas att neuropsykiatriska utredningar skall omfattas av vårdgarantin eller finns sådan klokskap i det politiska etablissemanget att ett sådant beslut kan komma. En riksdagsmotion 2008/09:kd 611, som jag själv bidragit till, finns redan med detta förslag.
Som du märker så går vi även på detta område i otakt.

13 januari 2011 "ADHD-bandy

Så har då bandyvirtuosen Pelle Fosshaug ånyo satt ett icke sportsligt avtryck i en bandymatch. I matchen mellan Tillberga och Haparanda 3-3 så tappade han kontrollen och sade några mindre väl valda ord om motståndare och domare.
Men, som han själv säger: - Ja men jag gör inte som alla andra, det har jag aldrig gjort. Därför blir jag utvisad också, säger han.

Så rätt, han gör inte som andra. Det mesta på en bandyplan har han gjort bättre än andra, när det gäller det sportsliga. När det gäller uppförande så har han också påtagligt avvikit från andra, då ofta på ett sätt som inte accepterats eller varit särskilt trevligt. Men, så har han ju också ADHD.

Ursäktar då ADHD att han får uppföra sig hur som helst? Nej, självklart inte, men det ger en förklaring till varför han inte gör som alla andra. Vare sig det gäller det genialiska med bandybollen eller det mindre trevliga i beteendet.

15 mars 2010 "ADHD-pris till Kriminalvården"

Kriminalvården har tilldelats Attentions pris Årets ljus för ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten. - Vi är stolta och glada över priset. Kan vi behandla bara en del av de intagna som lider av ADHD och därigenom ge dem ett bättre liv, medverka till att de kommer bättre ut och inte återfaller i brott finns stora samhällsekonomiska vinster att hämta, säger generaldirektör Lars Nylén.
Kriminalvårdens ADHD-projekt som avslutas under våren 2010 har gett ringar på vattnet och under året kommer läkemedelsbehandlingen, i kombination med terapi, av det neuropsykiatriska funktionshindret att fortsätta i kriminalvården.
De intagna som i första hand kommer att erbjudas screening och eventuellt utredning är de som finns på ungdomsavdelningar, SRI-avdelningar (särskilda avdelningar för resurskrävande intagna) och dessutom fortsätter verksamheten på Norrtäljeanstalten.

I Attentions motivering varför Kriminalvården och Stockholms läns sjukvårdsområde får priset för 2009, står det bland annat följande att läsa:
"Kriminalvården och Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO) har genom ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten gjort berömvärd insatser för en grupp som länge stått helt utan stöd. Tack vare projektet och de insatser som Kriminalvården planerar framöver ser det äntligen ut att ljusna för alla de intagna med neuropsykiatriska funktionshinder som tidigare inte fått någon behandling. I brist på tidig upptäckt och hjälp har dessa personer ofta hamnat snett redan som små.
Många har arbetat mycket länge, intensivt och engagerat för att skapa dessa framgångar. Det tydliga stöd som projektet har haft av generaldirektör Lars Nylén, liksom av anstaltsledningen, har varit en viktig framgångsfaktor. En annan faktor har varit det goda samarbetet mellan SLSO och Kriminalvården, vilket kan tjäna som en förebild för andra i Sverige. "

Stora vinster för samhället
Kriminalvårdens generaldirektör Lars Nylén är också stolt.
- Lågt räknat är det en fjärdedel av alla intagna på våra anstalter som lider av ADHD. Kan vi bara behandla en del av dem och därigenom ge dem ett bättre liv, medverka till att de kommer bättre ut och inte återfaller i brott finns stora samhällsekonomiska vinster att hämta, säger Lars Nylén och tillägger:
- Jag är glad över det stora engagemang som funnits i detta samverkansprojekt mellan Kriminalvården, Stockholms läns landsting och forskarna vid Karolinska insitutet. Den goda samverkan och engagemanget är grunden till att projektet blev lyckat.

Min egen insats
Jag tar mig själv friheten att ta åt mig en del av äran för priset. Detta då jag 2001 var den förste inom Kriminalvården att uppmärksamma ADHD-problematiken på våra anstalter och allt sedan dess har jag bedrivit det opinionsarbete som nu lett fram till denna positiva utveckling. Jag satte tidigt som mål för mitt arbete att särskild ADHD-verksamhet först skulle prövas i projektform för att senare övergå till ett utbud i Kriminalvårdens ordinarie programverksamhet. Självklart känner jag idag glädje då denna målsättning nu nåtts.

Tack till mina vänner i ADHD-nätverket!

Till min hjälp i mitt arbete har jag haft ett ADHD-nätverk utan vars stöd och kompetens jag inte skulle kunnat bedriva ett framgångsrikt opinionsarbete.

- Kjell Modigh, f d chefsöverläkare vid psykiatriska kliniken i Kungälv, docent i farmakologi, som psykiater verksam inom området neuropsykiatriska funktionshinder.
- Gunnel Ersson, specialist i allmän medicin och allmän psykiatri. F d överläkare vid Beroendepsykiatrin i Uppsala. Nu verksam i Västerås. Lång erfarenhet av utredning och behandling av neuropsykiatriska tillstånd hos vuxna med missbruk och kriminalitet.
- Gunilla Dobrin, behandlingssekreterare med kognitiv inriktning, ART-terapeut.
- Ann Lindgren, fil. mag. språklärare. Utbildare och samordnare vid norra Stockholms psykiatri.
- Gert Anderssson, ordförande i Attention Örebro, har diagnos ADHD.
- Maria Andersson, föreläsare, har diagnos ADHD.
- Lars-Åke Stenström, journalist, moderator, tidigare informationsansvarig
vid Försäkringskassan i Örebro län. Idag Verksamhetsutvecklare vid Hellidens folkhögskola i Tidaholm.
- Per Sunneborn, ordförande i fackförbundet ST inom Kriminalvården. Per har gjort ADHD-frågan till ett område där facket/ST särskilt engagerar sig. Här kan vi tala om nyskapande fackligt arbete.

10 nov. 2009 "Fråga Doktorn?" Om vad då? Ja, inte ADHD.

Jag tittade igår på "Fråga doktorn" i SVT 1. Programmet skulle till väsentlig del handla om ADHD vilket fångade mitt intresse eftersom jag är intresserad av och engagerad på detta område och har jobbat mycket med ADHD-frågor de senaste 8 åren.
Tyvärr blev ADHD-inslaget en besvikelse. Detta mestadels beroende på obefintlig research av redaktionen och programledaren Suzanne Axell. I ADHD-inslaget så medverkade inte programmets läkare eller annan expertis. Istället medverkade två kvinnor som fått sin ADHD-diagnos i vuxen ålder. Med rätt upplägg, ett bra grepp att få höra direkt hur det är att leva med detta funktionshinder.
I inledningen så frågade Axell de båda gästerna och sig själv vad bokstäverna ADHD står för. Ingen av de tre kunde säga att det står för Attention Deficit / Hyperactivity Disorder. Ett neuropsykiatriskt funktionshinder som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyperktivitet. Det blev snarast pinsamt. Här borde förstås programledaren ha läst på och förklarat eller lagt ut en faktaruta i bild och sedan låtit gästerna utifrån detta beskriva sina svårigheter.
Nu ställde programledaren ett otal ledande frågor relaterande till tidigare telefonsamtal med de två gästerna vilket gjorde att beskrivningen av ADHD blev att det för de två gästerna lett till kraschade äktenskap, oordning i skafferiet och borttappade nycklar och mobiltelefoner. Visst, så kan det säkert vara men beskrivningen blev väldigt ytlig och inslaget gav ett oproffsigt intryck. Detta beroende på en usel redaktions- och programledarinsats. Programmet blev ett praktexempel på när TV misslyckas med sin folkbildande uppgift. Särskilt tråkigt eftersom kunskapsnivån på detta område väsentligt behöver höjas i samhället.

27 jan. 2010 "P 1 "Studio Ett" om ADHD och kriminella"

I programmet "Studio Ett" i P 1 så har 2010-01-25 och 2010-01-26 avhandlats ADHD-projektet på Norrtäljeanstalten. I anslutning därtill diskuterades också de svårigheter som möter ADHD-fångarna vid frigivning där så väl enskilda kommuner som Landsting inget gör eller väljer en helt egen linje som på intet sätt stöttar den frigivne. Ännu ett praktexempel på den stora bristen i dagens Sverige. Samverkan mellan olika myndigheter och samhällsorgan är obefintlig.
Gå gärna in på länkarna och lyssna och bilda dig en egen uppfattning.

Bristen på samverkan är ett område där den politiska nivån / Regeringen bör säga ifrån med kraft. Tänk vilket enormt slöseri med allmänna medel denna oförmåga och slapphet leder till. För att inte tala om det mänskliga lidande det leder till.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar